Diabetes
Jaha ja, då var man satt på insulin då...
Jag har ju fått föra bok över mina blodsockervärden, och de var ju ganska höga, precis på gränsen till diabetes, så idag var jag på diabetes-avdelningen på sös hela dagen och fick ta fler prover. Efter ett tag bestämde sej så läkaren för att det var bäst för mej och bebisen att jag fick börja ta insulin, fr.o.m idag, för att hålla blodsockervärdena nere.
Det är tydligen så att om jag har för höga värden, så kan bebisen växa till sej så pass stor (upp till 4-5 kg) att man måste göra ett kejsarsnitt för att få ut den, och det vill de undvika i så stor utsträckning som möjligt.
Nu är det ju tyvärr så olyckligt att jag, efter flera obehagliga och ångestfyllda upplevelser med nålar och sprutor i mitt liv, har utvecklat en ren skräck för nålar.
De senaste dagarna har jag ju varit tvungen att sticka mej i fingrarna för att få ut en droppe blod, som jag sen ska mata in i en maskin för att få svar på mitt blodsockervärde, och bara det tog mej en hel kväll den första gången, och jag ska inte förneka att tårar fälldes.
Men jag stålsatte mej för mitt barns skull, och det går hyfsat bra nu, fastän jag fortfarande sitter och "laddar" inför varje stick, i minst 10 min. innan jag kan genomföra det.
Men jag tänkte väl att det var allt jag skulle behöva utstå fram till förlossningen.
Ack hur jag bedrog mej.
Idag fick jag veta att fr.o.m. nu ska jag 3-4 ggr/dag införa en nål i magen, och spruta in insulin i min kropp!
Jag förnekar inte att jag höll på att svimma när sköterskan visade mej nålen, och hur jag skulle göra, och att jag faktiskt grät av rädsla när jag skulle gör det själv.
Nu hade jag en sån tur att jag fick en jätte-gullig och rar och omtänksam sköterska, som hade varit med om fegisar som mej förut, och jag fick öva på en nål utan insulin i, och hon hjälpte mej t.o.m att föra in den i huden första gången.
Sen satt hon med mej när jag skulle göra det själv vid lunchen, och då gick det ganska bra. Det var ju dock fortfarande fruktansvärt obehagligt!
Men jag fasar för hur det ska gå ikväll när jag ska sitta här helt ensam och försöka göra detta helt själv...
Det är liksom bara tanken på att sticka hål på min hud, och införa en substans i kroppen med en NÅL, som får mej att bli lite smått panikslagen!!
Detta är apparaten som jag använder för att ta mina blodsocker-värden. Det som ser ut som en penna, är den med nålarna i...
Detta är insulin-sprutan, och "hattarna" är nålar, som jag ska skruva på själv....
Ja, usch ja, vi får väl se hur det går...
Jag hade ju LÄTT valt ett bett eller två, från en vampyr, hellre än det här!
Ha det!
Jag har ju fått föra bok över mina blodsockervärden, och de var ju ganska höga, precis på gränsen till diabetes, så idag var jag på diabetes-avdelningen på sös hela dagen och fick ta fler prover. Efter ett tag bestämde sej så läkaren för att det var bäst för mej och bebisen att jag fick börja ta insulin, fr.o.m idag, för att hålla blodsockervärdena nere.
Det är tydligen så att om jag har för höga värden, så kan bebisen växa till sej så pass stor (upp till 4-5 kg) att man måste göra ett kejsarsnitt för att få ut den, och det vill de undvika i så stor utsträckning som möjligt.
Nu är det ju tyvärr så olyckligt att jag, efter flera obehagliga och ångestfyllda upplevelser med nålar och sprutor i mitt liv, har utvecklat en ren skräck för nålar.
De senaste dagarna har jag ju varit tvungen att sticka mej i fingrarna för att få ut en droppe blod, som jag sen ska mata in i en maskin för att få svar på mitt blodsockervärde, och bara det tog mej en hel kväll den första gången, och jag ska inte förneka att tårar fälldes.
Men jag stålsatte mej för mitt barns skull, och det går hyfsat bra nu, fastän jag fortfarande sitter och "laddar" inför varje stick, i minst 10 min. innan jag kan genomföra det.
Men jag tänkte väl att det var allt jag skulle behöva utstå fram till förlossningen.
Ack hur jag bedrog mej.
Idag fick jag veta att fr.o.m. nu ska jag 3-4 ggr/dag införa en nål i magen, och spruta in insulin i min kropp!
Jag förnekar inte att jag höll på att svimma när sköterskan visade mej nålen, och hur jag skulle göra, och att jag faktiskt grät av rädsla när jag skulle gör det själv.
Nu hade jag en sån tur att jag fick en jätte-gullig och rar och omtänksam sköterska, som hade varit med om fegisar som mej förut, och jag fick öva på en nål utan insulin i, och hon hjälpte mej t.o.m att föra in den i huden första gången.
Sen satt hon med mej när jag skulle göra det själv vid lunchen, och då gick det ganska bra. Det var ju dock fortfarande fruktansvärt obehagligt!
Men jag fasar för hur det ska gå ikväll när jag ska sitta här helt ensam och försöka göra detta helt själv...
Det är liksom bara tanken på att sticka hål på min hud, och införa en substans i kroppen med en NÅL, som får mej att bli lite smått panikslagen!!
Detta är apparaten som jag använder för att ta mina blodsocker-värden. Det som ser ut som en penna, är den med nålarna i...
Detta är insulin-sprutan, och "hattarna" är nålar, som jag ska skruva på själv....
Ja, usch ja, vi får väl se hur det går...
Jag hade ju LÄTT valt ett bett eller två, från en vampyr, hellre än det här!
Ha det!
Kommentarer
Postat av: Anonym
hej!!
Kollar läget här med jämna mellanrum....stora bebisar det har jag erfarenhet utav min lilla Eddie vägde 4600g när han kom ut..........Men det gick bra och idag är han inte så stor 23 kg och ca 1.30 lång.... Hoppas allt är bra och det kommer gå bra med dig attta sprutorna.
Kramen SOphia ifrån SÄtra
Postat av: Veela
ooh stackare..
har ju en syster och mor som har diabetes som båda kör med nålar och skit varje dag flera gånger om. Inget kul alls.
som tur är så har mitt socker iaf hållt sig inom de normala gränserna var gång jag fått testa så jag hoppas att det håller i sig så att jag slipper nålar för jag skulle nog ha lika svårt som dig.. Jag klarar ju inte ens av att se på tv att någon får en spruta utan att må skit..
Trackback
